Segregerat Sverige · 2006-05-27
Det finns både en könsmaktsordning och en etnisk maktordning i Sverige: infödda svenskar högst upp, utomeuropéer längst ner. Förnekelsen av detta system gynnar dem som har makten att diskriminera, skriver regeringens utredare Paul Lappalainen som i dag offentliggör sina förslag till åtgärder.
Under många år gick välmenande vita till de segregerade områdena i USA. De ville hjälpa till med det ”svarta” problemet. Vändningen kom på 1960-talet. De svarta påpekade att ”vi har inte ett svart problem, vi har ett vitt problem”. Problemet var bristen på lika rättigheter och möjligheter.
Vi har inte kommit mycket längre än 60-talets USA. Invandrare ska hjälpas, utbildas och styras. På så sätt undanskyms de diskriminerande makthavarnas egna brister.
Förnekelsen bidrar till att återskapa en strukturell diskriminering i Sverige som grundar sig på etnisk och religiös tillhörighet.
Det behövs i stället en prioritering av lika rättigheter och möjligheter. Och en tydlig antidiskrimineringspolitik som strategi.
Utredningen ”Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige”, som jag överlämnar till regeringen i dag, drar slutsatsen att det förekommer strukturell diskriminering relaterad till arbetsmarknad, boende, medier, politik, rättsväsende, utbildning och välfärdstjänster.
På samma sätt som vi har en könsmaktordning finns en etnisk maktordning. Bland annat därför att det har funnits en stark social rörelse mot könsdiskriminering har könsmaktsordningen varit lättare att se.
Precis som i andra länder finns det en etnisk hierarki med infödda svenskar högst upp och utomeuropéer längst ner. Förnekelsen av detta system gynnar förstås dem som har makten att diskriminera.
Politiker, tjänstemän, arbetsgivare och fackföreningar har fokuserat på ”invandrarna” – och inte sett sina egna brister.
Den tveksamhet som många känner inför att erkänna att diskriminering förekommer i dagens samhälle bottnar ofta i en föreställning om att Sverige är ”annorlunda” än andra länder. Men så är det inte. Sverige är varken sämre eller bättre.
Förtrycket av samer och romer, inrättandet av världens första rasbiologiska institut är tydliga exempel på motsatsen. Sveriges historia är en del av Europas. Precis som i övriga Europa har rasism och diskriminering förnekats som inhemska problem sedan slutet av andra världskriget.
Förnekelsen syns också i invandraroch integrationspolitiken samt i svårigheterna att förbjuda etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och andra delar av samhället.
Givetvis nämns lika rättigheter och möjligheter som mål, men det har tagits för givet att de inte är problem i Sverige. Makthavarna blir förnärmade, närmast förbannade, när det tas upp.
Förnekelsen kan i synnerhet ses i den juridiska utvecklingen.
En likvärdig lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet dröjde till 1999. Detta trots krav i FN:s rasdiskrimineringskonvention, som Sverige ratificerade redan 1971.
Denna tröga utveckling av lagarna ger en inblick i politikers och andra makthavares svårigheter att över huvud taget erkänna etnisk diskriminering som en samhällsfråga.
Arbete är naturligtvis viktigt i varje individs överlevnadsstrategi. Men denna politiska inriktning innebär att politiker kan hålla fokus på vem som kan hjälpa invandraren bäst. Då slipper partier till höger säga något om arbetsgivare, och vänstern något om fackens roll. Fokus hålls på de diskriminerade, det vill säga invandrare, och flyttas från dem med makten att diskriminera.
En ny strategi behövs som sätter en antidiskrimineringspolitik i centrum. För detta har vi en mängd förslag.
- Alla myndigheter ska analysera hur de kan motverka diskriminering. Dessa analyser ska leda till årliga antidiskrimineringsplaner. DO ska vara ansvarig för uppföljning och utvärdering av dessa planer.
- Staten ska använda sin ekonomisk tyngd för att främja jämlikhet. En klausul mot diskriminering bör införas i alla statliga upphandlingar. Klausulerna ska gälla alla diskrimineringsgrunder. Företag ska veta att överträdelser kan leda till att avtalen upphävs. Sådana krav i USA har haft positiva effekter på främjande av etniska minoriteters och (”vita”) kvinnors position på arbetsmarknaden. Effekterna är främst preventiva och stävjande.
Bland övriga förslag i utredningen kan nämnas:
- krav ställs på AMS och andra myndigheter om genomförande av diskrimineringskontroller
- en fond för utveckling av rättspraxis kring diskriminering
- utredning av den samhällsekonomiska kostnaden för diskriminering
- antidiskrimineringspolicy för statens banktillgångar och föreningsbidrag
- borttagande av omotiverade medborgarskapskrav i lagarna, inklusive grundlagen
Det är dags för de välmenande i Sverige att dra lärdom av 60-talets USA. Det är möjligt att motverka diskriminering, i ord och i handling. Det är upp till de diskriminerade att kräva det.
Paul Lappalainen,
regeringens diskrimineringsutredare, jurist född i Kanada, finska föräldrar, uppvuxen i USA, sedan länge bosatt i Sverige.
Texten har tidigare publicerats i SvD måndag 13 juni 2005 och publiceras med godkännande av Paul Lappalainen.
![[Valid RSS]](/images/7.png "Validate my RSS feed")